Elina - Livet på min pinne

Försmäktat fem dagar, utan FB på denna ö

Kategori: Allmänt

Så, nu har jag uppdaterat bloggen lite. Jag har alltid haft den lite som en dagbok för min egen del, som jag ibland går tillbaka i och läser. Men samtidigt så har jag tänkt mycket på vad sociala medier innebär och vad det gör med oss. För det är ju ett ständigt bekräftelsebehov vi söker när vi lägger upp bilder eller statusuppdateringar. Gilla. Gilla mig! Jag är så klart också en del i det, jag slänger inte skit på andra nu, utan det är bara en reflektion. För några veckor sedan tog jag bort min Facebook och jag saknar den inte. Tio ton reklam, tio ton filmsnuttar på massa skit och tio ton "livet är så underbart" från folk som man egentligen inte kan glädjas åt eller med, och då hade jag ändå "unfriendat" friskt. Sen att Facebook känner igen allt du klickat på eller googlat gör det ju inte bättre. Så jag tänkte att det kanske vore fint med en paus. 

Sen har det hänt mycket i mitt liv senaste månaderna som gjort att jag varit mindre aktiv på internet. Och mår jag själv lite sämre så vill jag spy på alla härliga frukostbilder och underbara barnmysbilder. Helst när det är personer som inte står mig närmast. Oempatiskt och själviskt kanske du tycker, men då är jag väl det då. Men jag kan känna då att jag inte orkar "ta hand om" andras bekräftelsebehov när jag har ett stort själv. 

Jag har hunnit tänka på vad jag tycker är viktigt. Har väl fortfarande inte något precist svar men jag har verkligen fått en aha-upplevelse när det kommer till hur mycket jag älskar min familj och mina vänner. Att jag egentligen inte bryr mig så mycket om materiella ting och har då klarat mig i tre månader utan varken tv eller dator. Visst, jag vill ha ett fint hem som gör att jag trivs men inte för någon annans skull än min egen. Jag älskar att träna men inte för någon annans skull. För min egen. Jag flinar, mimar och sjunger när jag är ute och springer och jag vill inte glömma den biten. Det går ändå inte att förmedla det på Facebook och vad spelar det för roll om andra vet eller ser, då jag själv nästan blir religiös. Där och då. Jag älskar själv Instagram så jag ska försöka att inte slänga sten i glashus nu men; orka likes.

Jag har funderat och fått prata om vad lycka är. När är man lycklig? När är man nöjd? Ska man alltid sträva efter lite till? Ska man alltid kämpa för allting man vill ha? Jag känner mig lycklig nu. Jag är kanske inte helt nöjd och jag är fortfarande en person som strävar efter lite till men jag känner att jag inte ska behöva kämpa så jävla mycket. Jag tror jag behöver slappna av. Att vi alla behöver slappna av. Allt behöver inte vara så jävla fint och perfekt. Allt behöver inte vara "go big or go home" och allt behöver inte vara vackert jämt. Ibland kanske vi till och med skulle behöva slänga ur oss lite skit, utan att behöva uppfattas som bittra.

Jag vet inte. Och det kommer jag nog aldrig göra.

Slutligen vill jag bara säga att jag är så jävla tacksam för alla fina människor som jag har omkring mig. Som har hjälpt mig och funnits där och lyssnat.