Elina - Livet på min pinne

Något som jag generellt har haft ganska mycket ångest över när det kommer till barn, och få eget, är könsroller. Det låter kanske som en fjuttig sak i mångas öron men för mig har det varit ganska jobbigt. Att jag kännt rädsla att sätta ett barn till världen som kommer stöta på så många sneda tankar och förmodligen känna tryck från andra att vara på ett visst sätt. "Det ingår ju i livet". Jo det förstår jag, jag lever själv. Just därför, jag vet själv vilka svårigheter jag och andra runt omkring mig har utsatts för och utsätts för varje dag, hela tiden. Det här kan ha med mitt prestationstryck på mig själv att göra men det beror till stor del på att jag inte kan påverka hur andra kommer bemöta vårt barn. Nu har jag funnit lite lugn i det och att jag/vi kan och vill hålla en öppen dialog med vår omgivning angående hur vi bemöter med vårt barn. Det blir så klart en tid där barnet inte uppfattar vad andra säger och vi som föräldrar har en möjlighet att uppmuntra vår omgivning att förhålla sig på ett visst sätt och det känns bra. Jag förstår att alla, inklusive vi som föräldrar, bara gör sitt bästa. Alla vill ju göra rätt.

Nu kanske det låter väldigt luddigt men vad är det jag är rädd för? Jo, för att vårt barn kommer överösas med komplimanger om sitt utseende eller sitt sätt att vara sitt kön. Att barnet kommer få höra kängor, om denne inte utför könsnormativa handlingar. "Men sådär kan du inte göra" eller "så där kan du inte säga" eller "det där kan du inte ha på dig". Vem säger så till ett barn, tänker du? Säg så här då; en pojke som får höra "ska du inte leka med en polisbil istället, se vilken häftig!" eller "ne inte kan du vara prinsessa, du är ju en prins för jooo, du är ju en pojke" eller "vill du inte ha den här tröjan med dinosaurier på, se vilka coola". Bejaka det normativa när helst tillfälle ges. Det är inte ovanligt och det är inte elakt menat och jag gör det säkert själv allt för ofta. Men det skrämmer mig. 

Jag vill att vårt barn får möjligheter, men även förbud. Jag skulle nog inte vilja att vårt barn t ex leker med massa bilar och fordon, actionhjältar och andra ruffiga lekar. Det blir ju ett typ av förbud och jag känner att det och liknande situationer kommer kräva en viss styrka från mitt håll och jag hoppas jag kan ha den.

 

Jag skulle mest av allt vilja att vårt barn får växa upp och inte förstå vilket kön den är, utan att den är sin egen person. Att vårt barn blir empatiskt och kännande med god självkänsla och noll tryck från omvärldens alla snedvridna tankar och normer om hur alla ska vara. Att den får göra, klä sig och säga vad det vill utan att bli begränsad av samhällets struktur. Det kommer ju inte att hända, det förstår ju jag också. Men vore det inte fint? Det är i alla fall min målsättning.

För vad börjar livet med?
"Vad blev det?"
En människa?