Att inte älska sitt barn från första stund
Kategori: Bebisen
Något jag var väldigt rädd för innan förlossningen var att jag inte skulle få känna det jag skulle komma att känna. Att det inte skulle vara okej. Jag tänkte att jag skulle ha svårt att ta till mig barnet och vi pratade om det här hemma och att det skulle vara okej, för att känslorna växer fram.
Väl där, krystandes, så bad förlossningssköterskan om min hand så att jag skulle få känna på huvudet som var på väg ut. Jag insåg inte vad hon sa förrän jag liksom kände det. Nej nej nej! Jag vill inte. När barnet väl var ute så la hon honom på nedre delen av min mage så jag fick andas lite. Så flyttade hon successivt upp honom så att han till slut låg uppe på min bröstkorg. Jag låg mest och tittade upp i taket.
Hela BB-vistelsen var märklig. Mats åkte hem direkt för det fanns ingen säng till honom, klockan var 23 och vi delade rum med en annan kvinna. Hon hade problem med amningen och ringde på personalen som sprang förbi i tid och otid. Jag bara gjorde. Gjorde allt som behövdes göra. Kände inte. När Mats kom dagen efter pratade vi lite men det här med att dela rum med en ensamstående förälder gjorde att jag inte liksom kunde släppa ut känslorna. Jag ammande barnet och tog hand om det men jag kände absolut inte att jag älskade honom. Jag la ingen värdering i det heller. När vi klev utanför dörrarna på väg hem så brast det och jag grät. Insåg att allt var på riktigt.
Men det där med att älska sitt barn från första stund tror jag inte att jag kände. Sånna känslor kom efter några veckor. Allt funkade bra när vi kom hem och jag hade kanske två-tre dagar totalt sett som jag kände mig nere men det där att älska, det är för mig väldigt starkt och det tog ett tag. Det var ju en person som jag inte kände. Jag behövde den tiden att ta in hela situationen och honom. Men det är lite tabu att prata om och känna så och därför väljer jag att skriva detta.
